månadsarkiv: oktober 2016

Inte alls öken i öken

Jag börjar bli bra på att ta mig förbi ”taxi taxi” kaoset och leta mig fram till en minibuss som för 3 kr istället för 40 tar mig dit jag vill. Dendär gången var det in till Dunhuang, en stad i Gobiöken som under sidenvägens tider var knutpunkt mellan Kina och Mellanöstern samt Kina och Indien. Detta kulturella och militärt viktiga läge alena hade kunnat placera Dunhuang på turisternas lista, men det finns mer. På 400 talet fick en buddistisk munk för sig att han skulle gå ut i öknen och bygga sig en meditationsgrotta eftersom en av Buddhas sutror lyder ungefär ”när du kommer ur meditation ska det vara tomt och tyst omkring dig” vilket ju verkar rimligt. Buddhismen kom för övrigt till Kina via sidenvägens från Indien och färdades sedan från Kina ut till Japan. Men åter till munken i öknen. Han blev direkt en trendsetter för andra munkar som också började bygga grottor på samma ställe, och bo där så att ett slags kloster uppstod. När det finns en trend vill ju såklart rika hänga på så de började sponsra grottbyggandet för att egna tempelgrottor som gav välgång och anseende åt dem o deras familjer. Grottorna började så utsmyckad med de vackraste målningar man kan tänka sig  och statyer höggs ut ut själva berget som grottorna byggdes i. Kinas tredje största Buddha finns här, uthuggen genom att göra små gångar in i berget och trots att huvudet stack upp har öknen bevarat det relativt bra, jättehäftigt!

Utöver dessa enastående grottor är Dunghang en liten (i kinesiska mått) och turist vänlig stad som är löjligt lätt att hitta i. Promenad längs med floden och småshopping på nattmarknaden underhöll mig alldeles utmärkt tills jag blev kidnappad av en kinesisk grupp och såklart uppdragen för att se på soluppgången från ett berg. För som vi lärt oss förut, kineser gör allt i grupp och älskar berg och soluppgångar. Som tur är gör jag det med så vi hade en toppendag i öknen och åt mumsig födelsedagsmiddag på kvällen. Grymt! Nu har jag hunnit åka tåg till nästa plats, Zhangye och fixa planer med en amerikan/kines och en canadensare om att gå ut o vandra imorgon så det är jag sjukt pepp på! Efter 7 h på tåg ska det blir jätteskönt att röra sig innan 30h tågresa fortsätter. 

Tack igen för alla grattis hälsningar och fina kommentarer på bloggen, 

Kram! 

Xi’an: historiens största stad

Underbara Kina mottog mig med varma vindar och ett hostel som mer kan liknas vid en familj. BC villa – bilangular community, är både hostel, kvällskola för engelska och aktivitetshus för att ”play with english” som de säger. Engagemanget är stort för denna lilla men vad jag förstår livskraftiga verksamhet som vill ge kineser en möjlighet att på ett lättsamt och roligt sätt träna sin engelska. Ett väldigt bra konsept tycker jag och fantastiskt att blanda med hostel eftersom det ger mig som besökare en uppsjö av trevliga och nyfikna kineser i min ålder som vill berätta om sin stad, sitt liv, och fråga om mitt. Det var som att bo med ett gäng guider som blir ens vänner och jag kommer sakna dem. 

Xi’an i sig är också den en helt underbar stad. Anlagd några hundra år före Kristus på en plats med många gamla stora städer växte den och var ett tag världens största stad. Som sidenvägens sista/första utpost fick den influenser från alla håll vilket gör att det bland annat finns en stor muslimskminoritet här fortfarande. Buddismen hade länge ett starkt fäste i staden, framförallt då en munk återvände från Indien med massa skrifter avskrivna av orginalen där. Munken tyckte nämligen inte att det han lärde sig i olika buddistiska skolor i xian stämde överens, så han drog till Indien för att ta reda på sanningen. Hans sanning blev att den tolkning som fanns, där Buddha tillbads som en gud i tempel och offrades till var felaktig, buddismen handlar enligt honom om den energi som finns runt oss och i oss och om att söka kunskap och inre upplysning därom. När munken kom tillbaka med detta budskap blev borgmästaren i xian väldigt övertygad och byggde en jättehög pagod för att förvara alla skrifter munken tagit med sig. Pagoden står kvar och jag var uppe i den, man ser hela staden därifrån! Tyvärr är området nu ett tempelområde som även om de visar en del skrifter som är översättningar av det munken tog med sig inte riktigt verkar leva som han lärde, det första som möter dig är en guldbelagd Buddha med rökelse och pengaoffer plats. Historien har sin gång, men jag har aldrig varit i ett tempel med ett bibliotek så något arv av denna imponerande skolar verkar ändå finnas kvar.

Brevid den stora pagoden ligger provinsmuseet som är både gratis och fantastiskt.  De arkeologiska fynd som gjorts i området gör att man bara vill vända upp och ner på hela staden och se vad mer som finns. Museet visar utvecklingen från de första människorna som vistades i detta området, vilket var den tidigaste bosättningen i dendär delen av Asien,  fram till och med terrakottaarmens tillverkning, via coola krukor, jättesmå fina jadefigurer och enorma gudastatyer. Visste ni att de första speglarna tillverkades i Kina och var dekorationer innan man började kunna spegla sig i dem. Och att terrakottaarmens svärd fortfarande var vassa när man grävde upp dem på grund av en kemisk metod som inte upptäcktes i europa fören på 30 talet?

Appropå terrakotta armen. WOW. Det galnaste projekt jag sett, det slog mig med häpnad hela tiden när jag gick runt. Jag skulle kunnat stå och stirra på varje lergubbe hur länge som hellst, helt plötsligt kunde de börja leva och berätta de mest fantastiska historier. Det tog övrigt 50 år att få hela armen redo att försvara sin vid det laget redan döda härskare i hans grav. Härskaren var den första som enade Kina men bara några decennier efter arméns färdigställande blev det uppror och graven plundrades och förföll. Enligt vissa historiker berodde upproret på skattetrycket som kommit av att så mycket pengar gått åt till terrakottaarmen.  Med den gick också dess härskares enade rike i graven för den gången, men kanske var hans armé ett mer bestående minne av hans regeringstid än politik någonsin skulle bli. Nu går tusentalsturister runt varje dag och ser det som dessutom måste vara världens svåraste 3D pussel…

Xi’ans stadskärna är omgiven av världens bäst bevarade stadsmur, den är 3 km lång och jättebred. Att cykla runt på den var förutom att det var jätteroligt dessutom en bra historielektion eftersom det fanns skyltar på engelska så fort någon viktig byggnad, bestående eller förgången, var i närheten. 

I mitten av stadskärnan ligger ett stort torn och ett trumslagarhus som på kinesiskt vis har helt galna belysningar på kvällen, vadå K-märkt liksom? Brevid detta ligger dessutom ett muslimsk kvarter med grym marknad längs med smygande gator och en huvudgata fylld av all mat du kan tänka dig. Hade jag bott i Xian hade jag ätit middag här varje kväll! När jag behövde lite lugn o ro för att njuta av min friterade tofu med inlagda grönsaker trillade jag in i ett museeum av ett gammalt hus som tillhört en rik köpman. Han hade förutom en privat brunn och fina saker ett hus för sina söner och ett annat för sina döttrar. Döttrarna höll sig på övervåningen i sitt hus och gick inte ut utom vid speciella tillfällen. Jag satt ett tag och funderade på hur det livet måste varit, men det enda jag kom fram till var klyschor och bland dem framförallt glädjen över att leva i detta århundrade och stolthet över den kamp som tagit oss hit. 

Jag känner på inget sätt att jag gjort allt som finns att göra i Xi’an,  för mycket historia och för mycket nutid för att täcka in på så kort tid, men med det som  stod på attgöra listan avkryssat och avnjutet samt med mycket mer upplevelser än så i bagaget lämnar jag nu Xi’an med en en dygns tågresa till Dunghuang som ligger i Gobiöken. Ses där! Ankan

Detdär med att vara dålig på att vända

Alla som gått promenad med mig vet att jag inte gillar att vända. Som tur är är detta en förvånansvärt vanlig egenskap vilket gör att den inte ställer till det så mycket i mitt sociala liv. Förutom kanske när jag börjar gå till lite orimliga längder för att slippa vända. Ett sådant tillfälle uppstod när jag kom ut ur min bambuskog och insåg att jag behövde ta mig genom en park med trappor för att komma ner till floden. Eftersom jag cyklade runt själv var detta dock inget stort problem utan jag konstaterade istället att Japan kan vara det enda landet världen där folk inte tittar konstigt på en när man bär runt på sin cykel. 

Slit lönar sig sannerligen när jag nådde den stora ringlande floden på ett ställe utan massa människor och kunde sitta på en sten, dricka vatten och se en vit stor fågel flyga förbi. 


Dagens cykeltur avslutades så med en lättnerförsbacke längs med flodbädden medans det mörknade och Kyoto lyste framför mig. På väg genom sagda stad fick jag vara en del av den vanliga trafiken genom att hänga på de som cyklade i lagom (snabb) takt. Det är spännande att cykla i Japan, spännande på ett bra sätt. I Sverige är det spännande på detdär ”detdär var ju inte så bra” sättet. Här är det mer ”oj detdär gick ju också bra”.  Detta trots att de har vänster trafik.  Och inga cyklebanor. Och inga hjälmar. Min teori är att det är så lätt för att de kör ordnat men asiatiskt här. Ordnat i bemärkelsen att de faktiskt bara kör en i varje fil, stannar vid stopskyltar (i Filippinerna betyder stopskyltar typ sakta ner), asiatiskt i bemärkelsen att de är uppmärksamma och inte räknar med att alla ska följa reglerna. Det blir följsamt och fint. 

Trots att en amerikanare försökte lura i mig att jag cyklat åt fel håll i en halvtimme lyckades jag hitta hem till mitt hostel och efter lite laddning av nåde mig och mobilen cyklade jag vidare in till centrum (10min inklusive en fin rutt längs floden) för att möta upp mina Tokyo holländare för middag. De hade redan hittat en fin liten restaurang som serverade Yakido?, olika delar av kyckling grillade på spett. Jag kan nu meddela att jag ätit grillad hals (gott) samt äggula inlagd i miso (vingummi…). Dessutom har jag upptäckt att plumsauce är en bättre version av ketchup, så Josefin snälla komihåg att vi ska köpa det hemma. 

Då holländarna hade curfue kl 23, gulligt, drog ja hem för att blogga lite men började istället prata med några andra gäster vilket gjorde att jag nu istället för att se fler tempel i Kyoto sitter på pendeltåget till Nara, en liten stad utanför Kyoto som var Japans första huvudstad. Den ska tydligen ha en jättestor Buddha, fina tempel och tama rådjur. Låter som platsen där tomten firar sommarlov så dit måste jag ju. Rapport kommer! Kram